Du igen.

Jag tänker på dig varje dag.
Om så ens för en sekund. Ett flimmer. En bild.
Du är en fråga som aldrig kommer att få svar.
Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag låtsas att du redan är borta.
Eller att du aldrig fanns.
Faktiskt så kan jag till och med låtsas att allt alltid har varit normalt.
Att Du är med i mitt liv. I Adrians liv. Som vilken morfar som helst.
Men du är inte det. Det kommer du aldrig att vara.

Det var inte meningen att göra dig till en skitstövel i mitt eget minne.
Men det blev mitt sätt att få det som var bra att inte brännas.
Det gick inte att hålla kvar minnena som var bra tillsammans och dem som var dåliga.
När dem blandades undrade jag alltid varför du valde fel.
Det som var bra borde ha hållit dig flytande. Du valde att dränka dig i det som sved.
För fan farsan. Du hade kunnat vara en morfar idag. Adrian hade älskat dig.

Du återkommer alltid i mina tankar. År efter år. Fast vi inte ses.
Fast vi inte pratar om dig. Fast vi inte pratar om mig.

Ditt blod brinner i mina ådror. Släpper inte taget. Låter mig aldrig glömma att du lever.
Att du är ett spöke i mitt liv. Ett spöke som mitt blod fortfarande älskar. Frågar efter.
Förbannar. Saknar.

Jag önskar dig bara allt gott. Jag önskar att du får sluta fred med dig själv,
med vad du aldrig fick, 
vad du aldrig blev, vad du aldrig vågade berätta.
Du är en skit när du dricker. Du är en skit som inte kan sluta.
Du är en skit som tror att jag tycker att jag är bättre än dig.
Du är en skit som inte fattar att jag aldrig har slutat att ge dig en chans.

Jag vet att du inte kan använda internet.
Jag vet att du inte vet att du skulle kunna googla mitt namn och hitta mig.
Så jag skickar bara ut tomma ord. Från en vuxen kvinna till hennes tonårspappa.

Fan ta dig. Fan ta oss.

Ett år sedan.

Var han fortfarande en bebis.

Update.

Gör ett mer eller mindre tappert försök att skriva ett par ord igen. 
Rörd över att ni tittar in här dagligen fast jag inget skriver. Men jag har inte så mycket att berätta. Livet sköter sig själv, utan någon större inblandning från min sida. 
Min son är snart två år gammal, han är underbar, underbar och sur. Förbannad. 
Lever ut känslor jag bara stött på hos vuxna människor på psyk innan. 
Han växlar mellan att vara bedårande glad, pussa mig på munnen till att kasta sig ner på golvet och skrika som en vildvittra om jag råkar göra någonting hjärtskärande som att byta kanal eller ta på honom ett par strumpor. Fantastisk ålder.
Idag lärde han sig att säga "knäppis". Han tar sin astmamedicin utan större problem nu, det tog oss ett år att få till. Han har kompisar. 
Han har en djup kärlek för bollar. Och för russin.
Han har en energi som aldrig tar slut. Jag tänker ibland att jag önskar att vi bodde i ett hus så han skulle ha tillräckligt med utrymme för den där energin. Sen tänker jag att det är tur att vi bor i en trea, för jag hade inte orkat jaga honom i någonting större. 
Idag kastade han sig ner från soffkanten, fullkomligt säker på att jag skulle fånga honom, bara för att jag stod där. Lyckligtvis gick det.
Jag hoppas, lilla barn att du alltid kan vara säker på det. 
Att jag fångar dig från alla kanter du känner att du vill hoppa ifrån. 
Jag har en känsla av att det är lika självklart för mig om 30 år som det är för mig idag.
Imorgon firar din pappa och jag bröllopsdag, vår första. 
Ett år sedan hade vi ett perfekt bröllop, med tillhörande pinsamma tal din far höll när han var full.

Hemma.

Det händer sakta, men jag känner att jag börjar tina upp. Känner mig närmast mänsklig vissa dagar. Som någon som räknas. I stunder finns jag på riktigt. 
Så länge har jag levt ett lånat liv, som inte känns som mitt. Som inte känns som någons. Ett liv som bara flugit fritt och inte fastnat någonstans. 
Vi har bott och bott men aldrig kommit hem.
Jag har hela tiden väntat på att fortsätta, att packa och åka vidare. 
Skaka av sig och börja om.
Inte velat stanna. Tänkt att drömmar kvävs när dom inte har något svängrum.  
Drömmar tar livet av sig när inget händer. 
Ställs längst in i skåpet bakom bra att ha plastbyttorna som aldrig används och sedan glöms dom bort. Som nån ny spännande krydda man får i present av någon som tror att du gillar att laga mat fast du hatar det.

Men så får man en elektrisk stöt efter ett år i dvala. Slå då hjärtjävel, lev.
Hämtar mod i böcker. Joggar.
Bestämmer mig för att det är dags att inse fakta.
Jag är hemma nu.
Och jag ska sluta kolla på skit-tv som våldtar mina favoritlåtar.

Adrian har haft det jobbigt i en vecka. Ögoninfektion, inget dagis, han är uttråkad. Kommer med sina skor och vill gå till "Hatt-Hatt". 
Han tar stora skutt framåt i sitt språk, spärrar släpper, 
det bubblar av nya ord och han är så stolt över att kunna namnge ting. Pläpple! 
Med frukten i handen lyser han som en liten sol. 
Han säger Pläpple som det var något magiskt, som han vill presentera för mig för första gången. Det enda pläpplet i hela världen. 

Lämna gärna ett meddelande.

blogginspiration noll. ska bättra mig inom en snar framtid.

Bröllopsminnen.

Tiden går fort ibland. Det är redan 7 månader sedan J och jag gifte oss. Blir lite bölig av att kika igenom alla vackra bilder som Emma Roos har tagit. 

Det liknar kärlek banne mig.

Mars so far.

 vi fotar.

 är ute.

och gör kullerbyttor.