Så länge har jag levt ett lånat liv, som inte känns som mitt. Som inte känns som någons. Ett liv som bara flugit fritt och inte fastnat någonstans.
Vi har bott och bott men aldrig kommit hem.
Jag har hela tiden väntat på att fortsätta, att packa och åka vidare.
Skaka av sig och börja om.
Inte velat stanna. Tänkt att drömmar kvävs när dom inte har något svängrum.
Drömmar tar livet av sig när inget händer.
Ställs längst in i skåpet bakom bra att ha plastbyttorna som aldrig används och sedan glöms dom bort. Som nån ny spännande krydda man får i present av någon som tror att du gillar att laga mat fast du hatar det.
Men så får man en elektrisk stöt efter ett år i dvala. Slå då hjärtjävel, lev.
Hämtar mod i böcker. Joggar.
Bestämmer mig för att det är dags att inse fakta.
Jag är hemma nu.
Och jag ska sluta kolla på skit-tv som våldtar mina favoritlåtar.
Adrian har haft det jobbigt i en vecka. Ögoninfektion, inget dagis, han är uttråkad. Kommer med sina skor och vill gå till "Hatt-Hatt".
Han tar stora skutt framåt i sitt språk, spärrar släpper,
det bubblar av nya ord och han är så stolt över att kunna namnge ting. Pläpple!
Med frukten i handen lyser han som en liten sol.
Han säger Pläpple som det var något magiskt, som han vill presentera för mig för första gången. Det enda pläpplet i hela världen.
