Adrians inskolning är över, och idag var han på sin första, alldeles egna förskoledag!
Tänk att han har haft 5 timmar hemifrån, bland sina egna kompisar, de har ätit middag ihop och sovit i rad utomhus. Blir lite rusig av tanken. Men jag har inte varit orolig eller nervös, till mig egen stora förvåning.. Jag litar på personalen, och jag märker ju att Adde har roligt där. Han är glad och inte alls sådär hemmagrinig som han var innan emellanåt. Och det bästa, han är riktigt mysig helt plötsligt också.
Jag har fått spontana pussar och många minuter har han bara suttit i mitt knä.
Räknar med ett bakslag, som tydligen brukar vara ganska vanligt. Han sover lite oroligt nu dock, smälter intryck på natten. Mitt fina, lilla älskade dagisbarn.
Hade dåligt samvete över att ha hållit barnet inomhus hela dagen bara för att det snöat. Han älskar ju det. Så vi gav oss ut, tog en runda med vagnen,
åkte pulka och byggde en snögubbe. Adde hade mungiporna vid öronen hela tiden. Tänk att man glömmer att snö kan vara roligt.
Tur du påminner din gamle mor, lilla snökung.
Så kom den, den stora kärleken. Slog rot vid gungorna på gården.
Jag var ute med Adrian på förmiddagen, och vi fick sällskap av särskolans elever som har sina lokaler här runt husknuten. En liten fyraårig flicka med downs syndrom log mot Adde från gungan bredvid, hon hade lockigt hår och glasögon,
jag kunde höra hur han drog in andan. Följande timme gick han efter hennes varje steg och försökte imponera genom att visa henne diverse pinn- och stengömmen han har här på gården. När hennes fröken sedan satte henne i en vagn och gick iväg med henne stod Adrian ensam kvar i sandlådan, med stora tårar rullandes ner för kinderna. Inte sådana snoriga, högljudda arga tårar han brukar klämma fram när en kamrat går iväg, utan tysta hjältetårar, fällda av en förälskad man.
Jag sitter fast. Alla dagar är sig lika, skulle vilja åka bort, börja jobba, vad som helst. Dammsugaren står i sitt skåp och tänker att jag är lat,
den skrapar på dörren och viskar om all småsten på golvet.
Jag längtar efter mina vänner, att ha någon att inte göra någonting med.
Någon som känner mig på riktigt. I en stad som är min på riktigt.
Men det blir nog bättre till våren. Som alla andra år.
Jag tycker inte om vintern, den får mig alltid än vända in och ut på gamla frågetecken.
Känner mig som en Lars Winnerbäck låt på repeat.
Bla bla bla vinter. Bla bla tomma torg.
Snart börjar Adrians egna liv. Förskolan. Jag känner sådan glädje inför det,
samtidigt som jag bara vill hålla honom kvar hos oss, inte vidga hans vyer ännu.
Vad skyddar jag honom mot? Allt jag själv saknar. Liv och rörelse. Bra där Minna.
Men när inte lägenheten och gården räcker för mig,
kan det nog inte räcka för honom heller.
Han fyller två år iår. Två! Jag är så glad över att han är just den han är.
En salig blandning av glädje och ilska i sin lilla 10,5 kilos kropp.
Jag tycker personligen inte att det gör ont när knoppar brister.
Kom sol! Kom blommor och grönt gräs. Helst innan januari är över.
