Adrian är kär.

Så kom den, den stora kärleken. Slog rot vid gungorna på gården. 
Jag var ute med Adrian på förmiddagen, och vi fick sällskap av särskolans elever som har sina lokaler här runt husknuten. En liten fyraårig flicka med downs syndrom log mot Adde från gungan bredvid, hon hade lockigt hår och glasögon, 
jag kunde höra hur han drog in andan. Följande timme gick han efter hennes varje steg och försökte imponera genom att visa henne diverse pinn- och stengömmen han har här på gården. När hennes fröken sedan satte henne i en vagn och gick iväg med henne stod Adrian ensam kvar i sandlådan, med stora tårar rullandes ner för kinderna. Inte sådana snoriga, högljudda arga tårar han brukar klämma fram när en kamrat går iväg, utan tysta hjältetårar, fällda av en förälskad man.