Fattas bara akustisk gitarr.

Jag sitter fast. Alla dagar är sig lika, skulle vilja åka bort, börja jobba, vad som helst. Dammsugaren står i sitt skåp och tänker att jag är lat,
den skrapar på dörren och viskar om all småsten på golvet.
Jag längtar efter mina vänner, att ha någon att inte göra någonting med.
Någon som känner mig på riktigt. I en stad som är min på riktigt. 
Men det blir nog bättre till våren. Som alla andra år.
Jag tycker inte om vintern, den får mig alltid än vända in och ut på gamla frågetecken.
Känner mig som en Lars Winnerbäck låt på repeat.
Bla bla bla vinter. Bla bla tomma torg.

Snart börjar Adrians egna liv. Förskolan. Jag känner sådan glädje inför det, 
samtidigt som jag bara vill hålla honom kvar hos oss, inte vidga hans vyer ännu.
Vad skyddar jag honom mot? Allt jag själv saknar. Liv och rörelse. Bra där Minna.
Men när inte lägenheten och gården räcker för mig, 
kan det nog inte räcka för honom heller. 
Han fyller två år iår. Två! Jag är så glad över att han är just den han är.
En salig blandning av glädje och ilska i sin lilla 10,5 kilos kropp.