Du igen.

Jag tänker på dig varje dag.
Om så ens för en sekund. Ett flimmer. En bild.
Du är en fråga som aldrig kommer att få svar.
Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag låtsas att du redan är borta.
Eller att du aldrig fanns.
Faktiskt så kan jag till och med låtsas att allt alltid har varit normalt.
Att Du är med i mitt liv. I Adrians liv. Som vilken morfar som helst.
Men du är inte det. Det kommer du aldrig att vara.

Det var inte meningen att göra dig till en skitstövel i mitt eget minne.
Men det blev mitt sätt att få det som var bra att inte brännas.
Det gick inte att hålla kvar minnena som var bra tillsammans och dem som var dåliga.
När dem blandades undrade jag alltid varför du valde fel.
Det som var bra borde ha hållit dig flytande. Du valde att dränka dig i det som sved.
För fan farsan. Du hade kunnat vara en morfar idag. Adrian hade älskat dig.

Du återkommer alltid i mina tankar. År efter år. Fast vi inte ses.
Fast vi inte pratar om dig. Fast vi inte pratar om mig.

Ditt blod brinner i mina ådror. Släpper inte taget. Låter mig aldrig glömma att du lever.
Att du är ett spöke i mitt liv. Ett spöke som mitt blod fortfarande älskar. Frågar efter.
Förbannar. Saknar.

Jag önskar dig bara allt gott. Jag önskar att du får sluta fred med dig själv,
med vad du aldrig fick, 
vad du aldrig blev, vad du aldrig vågade berätta.
Du är en skit när du dricker. Du är en skit som inte kan sluta.
Du är en skit som tror att jag tycker att jag är bättre än dig.
Du är en skit som inte fattar att jag aldrig har slutat att ge dig en chans.

Jag vet att du inte kan använda internet.
Jag vet att du inte vet att du skulle kunna googla mitt namn och hitta mig.
Så jag skickar bara ut tomma ord. Från en vuxen kvinna till hennes tonårspappa.

Fan ta dig. Fan ta oss.

Ett år sedan.

Var han fortfarande en bebis.

Update.

Gör ett mer eller mindre tappert försök att skriva ett par ord igen. 
Rörd över att ni tittar in här dagligen fast jag inget skriver. Men jag har inte så mycket att berätta. Livet sköter sig själv, utan någon större inblandning från min sida. 
Min son är snart två år gammal, han är underbar, underbar och sur. Förbannad. 
Lever ut känslor jag bara stött på hos vuxna människor på psyk innan. 
Han växlar mellan att vara bedårande glad, pussa mig på munnen till att kasta sig ner på golvet och skrika som en vildvittra om jag råkar göra någonting hjärtskärande som att byta kanal eller ta på honom ett par strumpor. Fantastisk ålder.
Idag lärde han sig att säga "knäppis". Han tar sin astmamedicin utan större problem nu, det tog oss ett år att få till. Han har kompisar. 
Han har en djup kärlek för bollar. Och för russin.
Han har en energi som aldrig tar slut. Jag tänker ibland att jag önskar att vi bodde i ett hus så han skulle ha tillräckligt med utrymme för den där energin. Sen tänker jag att det är tur att vi bor i en trea, för jag hade inte orkat jaga honom i någonting större. 
Idag kastade han sig ner från soffkanten, fullkomligt säker på att jag skulle fånga honom, bara för att jag stod där. Lyckligtvis gick det.
Jag hoppas, lilla barn att du alltid kan vara säker på det. 
Att jag fångar dig från alla kanter du känner att du vill hoppa ifrån. 
Jag har en känsla av att det är lika självklart för mig om 30 år som det är för mig idag.
Imorgon firar din pappa och jag bröllopsdag, vår första. 
Ett år sedan hade vi ett perfekt bröllop, med tillhörande pinsamma tal din far höll när han var full.

Hemma.

Det händer sakta, men jag känner att jag börjar tina upp. Känner mig närmast mänsklig vissa dagar. Som någon som räknas. I stunder finns jag på riktigt. 
Så länge har jag levt ett lånat liv, som inte känns som mitt. Som inte känns som någons. Ett liv som bara flugit fritt och inte fastnat någonstans. 
Vi har bott och bott men aldrig kommit hem.
Jag har hela tiden väntat på att fortsätta, att packa och åka vidare. 
Skaka av sig och börja om.
Inte velat stanna. Tänkt att drömmar kvävs när dom inte har något svängrum.  
Drömmar tar livet av sig när inget händer. 
Ställs längst in i skåpet bakom bra att ha plastbyttorna som aldrig används och sedan glöms dom bort. Som nån ny spännande krydda man får i present av någon som tror att du gillar att laga mat fast du hatar det.

Men så får man en elektrisk stöt efter ett år i dvala. Slå då hjärtjävel, lev.
Hämtar mod i böcker. Joggar.
Bestämmer mig för att det är dags att inse fakta.
Jag är hemma nu.
Och jag ska sluta kolla på skit-tv som våldtar mina favoritlåtar.

Adrian har haft det jobbigt i en vecka. Ögoninfektion, inget dagis, han är uttråkad. Kommer med sina skor och vill gå till "Hatt-Hatt". 
Han tar stora skutt framåt i sitt språk, spärrar släpper, 
det bubblar av nya ord och han är så stolt över att kunna namnge ting. Pläpple! 
Med frukten i handen lyser han som en liten sol. 
Han säger Pläpple som det var något magiskt, som han vill presentera för mig för första gången. Det enda pläpplet i hela världen. 

Lämna gärna ett meddelande.

blogginspiration noll. ska bättra mig inom en snar framtid.

Bröllopsminnen.

Tiden går fort ibland. Det är redan 7 månader sedan J och jag gifte oss. Blir lite bölig av att kika igenom alla vackra bilder som Emma Roos har tagit. 

Det liknar kärlek banne mig.

Mars so far.

 vi fotar.

 är ute.

och gör kullerbyttor.

Kolikminnen.

Efter att ha läst om en liten skrikbebis hos Den där om Jenny satt jag uppe inatt och mindes de där timmarna.. Frustrationen. Så hjälplösa två närmare trettioåriga vuxna kunde känna sig när den nyfödda Adrian skrek i upp till 11 timmar om dagen, 
i närmare 5 månader. Från att han var 3 dagar gammal.
Minen i Johannes ansikte när folk sa "Njut av bebistiden nu." 
Hur vi slutade äta, städa och hålla handen på natten. Hur mycket tv-tittande det blev bara för att slippa tänka och känna. Bärsele, promenader och såpbubblor för att få bebin att glömma vad det nu än var han skrek för. Spellistan på Spotify. Mycket bas, hoppfyllda och sorgsna sovvisor. Adrians lista.
De fyra M:en. Magdroppar, Massage, Mjölkfritt och Mantran.
Det går över. Det kommer att gå över. Håll ut. Håll hårt.
Allt jävla googlande. På både svenska, engelska och finska. Gråta ikapp med Adde. Hur ska jag hjälpa honom? Om jag bara kunnat ta ditt onda. Det var ju inte såhär det skulle bli. Vi skulle ha en rosa bebis att dofta i håret och mysa med. Inte en knallröd, vrålande sak som varken ville bli kramad eller sjungen för. Men här är vi idag. 
Det gick över. Det gick fan över. Fast man hade slutat tro på det. 
Vi började andas och sluta trippa på tå förra våren. Helt plötsligt började man skymta det barn man hade under allt skrik. Den man älskade så djupt blev faktiskt precis det lilla barn man visste att man hade fött fram. Han blev glad, det onda släppte. Vi blev liksom äntligen annat än bärhjälp. Jag minns så tydligt när han för första gången bara låg hos mig och jollrade, hade glädje i ögonen och verkade tycka att livet är helt ok. 
Precis i den stunden kände jag att det vänder nu. Då var det barnet som log och jag dröp stora tårar i hans nacke, av ren lättnad och kärlek. Nästan 5 månader efter sin födelse var han äntligen här. Det dröjde bara lite att få kontakt.
Och människan glömmer fort. Idag är dessa ord bara en kort tid som känns overklig. När jag tittar på de första bilderna tänker jag att han var ju bara så söt, bebin. Man får gräva i minnet efter de rätta orden att beskriva de där månaderna med, trots att man desperat vred och vände på hela språket för att förklara trötthet, smärta och isolering på nya vis. Men det pinsamma är att man snäppet på gläds när en vän får ett kolikbarn. Igenkänningsfaktorn skjuter genom taket och man är med liv och lust beredd på att hjälpa till, låt mig låt mig så kan ni sova, eller bara sitta och glo i tystnaden en stund. Jag kan bära! Jag har det djupt i ryggraden.
Kolikföräldrarnas samhörighet.
Vi njöt av den där bebistiden på ett lite annorlunda sätt.

 2,5 månader

Med hopp om vår, igen.

En undran.

När slutar man fråga "Har det gått bra idag?" när man hämtar hem från förskolan?
"Har han ätit? Sovit? Vart glad?"
Känns som att det snart vore dags för mig att komma på att dom nog talar om det, 
utan att jag frågar när svaret är nej.

Idag var jag äntligen i skolan igen, efterlängtat.
Och imorgon kommer Adrians mormor.

Ps! Siffrorna från 1,5 års besiktningen: 10,7 kg, 86 cm äventyrare.

Tysta dagar.

Dåligt med uppdateringar det sista, men det har vart rätt tyst här hemma sen Adrian började på hattstugan! Jag är så själaglad över att han verkligen gillar att gå på dagis, han är ledsen när han lämnas, men glömmer oss på en minut. 
Dom har en alldeles underbar personal, blandad, unga och äldre, man litar instinktivt på dem alla. Han sover bra där och vissa dagar går han med på att äta middag med dom andra barnen, men oftast smakar han bara. Men det kommer väl. 
Annars är jag som sagt otroligt nöjd. Det är underbart att hämta honom, att se hur han far runt med sina små vänner och leker för fullt. 
Vi borde ha låtit honom börja för länge sedan. 
18 månader hemma på heltid var nog inte hans grej.

Själv längtar jag efter att åka till Sofia och träffa mina augustimammor. Järngänget.

Hattstugebarnet.

Adrians inskolning är över, och idag var han på sin första, alldeles egna förskoledag!
Tänk att han har haft 5 timmar hemifrån, bland sina egna kompisar, de har ätit middag ihop och sovit i rad utomhus. Blir lite rusig av tanken. Men jag har inte varit orolig eller nervös, till mig egen stora förvåning.. Jag litar på personalen, och jag märker ju att Adde har roligt där. Han är glad och inte alls sådär hemmagrinig som han var innan emellanåt. Och det bästa, han är riktigt mysig helt plötsligt också. 
Jag har fått spontana pussar och många minuter har han bara suttit i mitt knä. 
Räknar med ett bakslag, som tydligen brukar vara ganska vanligt. Han sover lite oroligt nu dock, smälter intryck på natten. Mitt fina, lilla älskade dagisbarn.

Snowman.

Hade dåligt samvete över att ha hållit barnet inomhus hela dagen bara för att det snöat. Han älskar ju det. Så vi gav oss ut, tog en runda med vagnen,
åkte pulka och byggde en snögubbe. Adde hade mungiporna vid öronen hela tiden. Tänk att man glömmer att snö kan vara roligt.
Tur du påminner din gamle mor, lilla snökung.

Adrian är kär.

Så kom den, den stora kärleken. Slog rot vid gungorna på gården. 
Jag var ute med Adrian på förmiddagen, och vi fick sällskap av särskolans elever som har sina lokaler här runt husknuten. En liten fyraårig flicka med downs syndrom log mot Adde från gungan bredvid, hon hade lockigt hår och glasögon, 
jag kunde höra hur han drog in andan. Följande timme gick han efter hennes varje steg och försökte imponera genom att visa henne diverse pinn- och stengömmen han har här på gården. När hennes fröken sedan satte henne i en vagn och gick iväg med henne stod Adrian ensam kvar i sandlådan, med stora tårar rullandes ner för kinderna. Inte sådana snoriga, högljudda arga tårar han brukar klämma fram när en kamrat går iväg, utan tysta hjältetårar, fällda av en förälskad man.

Fattas bara akustisk gitarr.

Jag sitter fast. Alla dagar är sig lika, skulle vilja åka bort, börja jobba, vad som helst. Dammsugaren står i sitt skåp och tänker att jag är lat,
den skrapar på dörren och viskar om all småsten på golvet.
Jag längtar efter mina vänner, att ha någon att inte göra någonting med.
Någon som känner mig på riktigt. I en stad som är min på riktigt. 
Men det blir nog bättre till våren. Som alla andra år.
Jag tycker inte om vintern, den får mig alltid än vända in och ut på gamla frågetecken.
Känner mig som en Lars Winnerbäck låt på repeat.
Bla bla bla vinter. Bla bla tomma torg.

Snart börjar Adrians egna liv. Förskolan. Jag känner sådan glädje inför det, 
samtidigt som jag bara vill hålla honom kvar hos oss, inte vidga hans vyer ännu.
Vad skyddar jag honom mot? Allt jag själv saknar. Liv och rörelse. Bra där Minna.
Men när inte lägenheten och gården räcker för mig, 
kan det nog inte räcka för honom heller. 
Han fyller två år iår. Två! Jag är så glad över att han är just den han är.
En salig blandning av glädje och ilska i sin lilla 10,5 kilos kropp.

Vår?

Jag tycker personligen inte att det gör ont när knoppar brister.
Kom sol! Kom blommor och grönt gräs. Helst innan januari är över.