Små vänner.

Finbesök hela dagen! Kerstin och Sofia är här!

En god jul.

Har lov, bara ett år kvar tills denna omgång skola är färdig. Känner av det där pirret från när man skulle sluta högstadiet. Det stora livet skulle börja. 
Vi skulle vara vänner för evigt i klassen. 
Gymnasiet väntade med sina portar ut mot världen. Haha.

Julen kom och gick! Jag brukar inte märka av den, utöver att omvärlden blir närmast besatt av glögg, och att spotifylistorna svämmar över av olika versioner av "stilla natt". Hemma har vi varken pyntat eller bakat, men det kanske kommer med åren. 
När Adrian blir större. Tur att han har släktingar som är mera naturligt inställda gentemot familjehögtider än hans mor. Jag får lära mig på nytt, lite för varje år. 
Inte ska man bära gammalt groll gentemot julafton när man har barn. 
Dessutom strävar jag efter att Adde ska få bilda sig sin egen uppfattning om allt, 
inte ta efter mina åsikter. Och i år var julen hemtrevlig och varm. 
Adrian firade hos farmor och farfar dit även jag kom efter arbetet. 
Det kändes fint att pyssla namnlappar till paket man lagt lite tanke och hjärta bakom igen. Det var många år sedan sist. Men jag saknade mina bröder.

Julafton hos farmor&farfar.

Hattstugan!

Äntligen! Dagisplats från och med 1 Februari! 3 dagar i veckan! 
Och det bästa, det ligger bara ett stenkast från vår ytterdörr! Fabulöst!

Längtar hem.

En dag satt jag på bussen hem till Pihlis, en förort i Helsingfors där jag bodde, 
dagen var grå och regnet smattrade mot rutan. Jag tänkte att allting har stått stilla för länge, här händer aldrig någonting. Jag gav min sittplats till en äldre dam som satte sig utan att tacka, fick en sur blick då jag förmodligen hade väntat någon sekund för länge med att resa mig. Jag står framför bussdörrarna, vi stannade vid en hållplats, 
en människa utklädd till apa satt själv på bänken. Jag stirrade apan i ögonen och log. Då reste sig apan, drog ner sina håriga byxor och moonade mig, och avslutade det hela med att ta en klunk öl och sedan peka "fuck you" åt mig. Jag har aldrig skrattat som då, denna gest var bland de bisarraste jag någonsin upplevt en vanlig onsdag. Och jag kände, att här hör jag hemma. Endast i Finland kan detta hända utan att någon höjer ögonbrynen. "Jasså, ännu en halvnaken apa på busshållplatsen. Jaja."

Kaivokatu.

Gäsp.

Söndagar börjar liksom aldrig på riktigt, men inte tar de slut heller. 
Det känns som om det regnar inomhus då. Ironiskt nog har dagen ändå fått sitt namn efter en solgudinna. Adde har varit ute och åkt pulka med sin pappa, snöbollar toppar visst listan över vad som är allra bäst just nu, oavsett veckodag.  
Det intresset delar inte hans mor. Kom nu vår!

Söndagskänslan.

Reträtt.

Så. Vad gör man när man bara vill lägga sig platt på den snöfria blöta marken och stanna där. I en evighet. Betala för de synder man gjorde som ung. Yngre. Omedveten om resten av livet. Som den där repliken ur fucking Åmål. 
"Jag är hellre lycklig nu än om 25 år." Verkligen Minna. Hur känns det nu?

Jag ligger inte platt på marken. Jag sitter i min soffa och önskar att jag kunde gå fram till mitt gymnasie-jag och ge henne en örfil. Be henne sluta låtsas som att hon aldrig kommer bli trettio år gammal. Här är vi nu. Mitt gymnasie-jag förstår fortfarande ingenting. Har en naiv tro på alltet. Vet ingenting om att man skapar sin egen rättvisa, sin egen förlåtelse och framförallt begår sina egna brott. 
Lilla du. Känn nu smaken av dina beslut, sug in dem och säg att du aldrig hade gissat.

en yngre upplaga.

Så kom äntligen snön.

Det tog ungefär 13 minuter innan han halkade på isen och fick ett stort sår på kinden.
Men det glömdes bort fort. Ärr ger bara karaktär.

Om en släkt.

Jag tror hon hette Ally, hon var gift med en svetsare som jag inte minns namnet på, och ingen kusin finns på facebook att fråga. Hon födde barn. 
I över halva sitt liv var hon gravid, 21 gånger, allt som allt. 21 gånger födde hon hemma, utan barnmorska eller bedövning. 
Men både hon och svetsaren dog när den yngste var 2 år gammal.

Efter att ha läst en väns kärleksfulla ord om en farmor som gått bort, 
undrar jag över min egen. Vem var du? Vad lämnade du efter dig, hur såg du ut? Visste du att du skulle dö ifrån alla dina barn, undrade du, hur dem skulle bli?
Hur såg dina dagar ut? Dina tankar? Så jag skulle vilja läsa din dagbok. 
Du har nästan 30 barnbarn som jag vet om. Men jag känner dem inte, 
det är en trasig släkt med tunga sorgeband, en släkt utan rötter. 
Som nomader far dem runt, faller i gropar och slåss för sitt liv. Överlever.
 
Din yngsta son är min pappa. Du ska veta att han var fin när jag var liten. 
En av dem första hemmapapporna, skulle jag tro. Och han blev svetsare, som sin far. Förlorade ett finger på varvet i Göteborgs hamn, långt hemifrån hans Tammerfors. Hans liv blev nog inte som han tänkt sig. 
Han förlorade en son och fick aldrig bearbeta sin sorg. Han var ett skepp utan fyr. 
Fick ett hål i skrovet och började ta in vatten.
Han har 3 barn i livet, men han har förlorat dem också. Jag vet att han försökte, 
han hade gett mig hela världen, om han hade kunnat. 
Men hans stolthet, och de där trasiga generna verkade vara starkare än honom. 
Vi skickar sms ibland. På födelsedagar. Jul. Ibland ringer han. 
Korta samtal, jag hör att han blir ledsen av att höra min röst. Höra om mitt liv som han knappt har någon del i. Jag vet faktiskt inte hur han mår, 
jag vet knappt hur han ser ut idag. Jag föreställer mig att han har blivit ganska gråhårig. Jag minns när hans hår var alldeles svart. Lockade sig vid tinningarna. 
Jag tyckte att han var så stark. Orkade allt. Men jag hade fel. Allting blev fel.
Jag är inte arg på honom, jag är inte ens besviken. Livet är inte rättvist, livet bara är. 
Jag är bara lite tom där han borde sitta i hjärtat. 
Men jag hör ekot av min pappa, den pappa han var för mig förr.  
Som skulle köra försiktigt och köpa tuggummi på vägen hem. Lät mig bygga fällor av garn i hela lägenheten, gjorde rutschkanor av dörrar och som aldrig blev arg över en hink vatten som ställts ovanför hans sovrumsdörr.

Det finns så mycket jag skulle ha velat fråga dig farmor. 
Kanske vi tar det över ett glas sherry någon gång. 
Ditt barnbarnsbarn sover, han är 16 månader på fredag. 
Hans hjärta ska aldrig eka tomt. Jag lovar.

 8 av syskonen på barnhemmet i Tammerfors. Pappa i vänster hörn.

Ekot.

Sent en lördag kväll.

Det tog ungefär 16 månader för pojken att förstå det här med mat. Som det krånglat sedan han var 4 månader gammal, men nu äter han bara välling till frukost och kvällsmat, resterande måltider är riktigt käk. Äntligen.
Ibland slänger jag in en extra flaska välling på dagen bara för gamla tiders skull. 
För första gången är jag säker på att det har släppt nu. Han tycker om mat, och han äter allting som erbjuds. Inga enorma portioner, men jag behöver inte komplettera med vällingen. Drar en lättnadens suck, och skickar en tacksam tanke åt Ellas kitchen, som fick ett mycket egensinnigt barn att ändra åsikt om någonting.
 
Idag har Adde och jag lyssnat på Rövarkungens Ö. Förmodligen det enda album som verkligen har följt mig genom hela livet, och Nationalteatern har alltid stämt in i mitt liv, oavsett årgång. Kanske inte helt pk musik för ett barn, 
men han lyssnar nog inte så mycket på texten.
Och jag har fått betyg i två av fyra kurser för den här terminen. VG i medicinsk grund och i Vård och omsorg. Jag borde glädjas över vad det är, och hissa ner mina förväntningar från solen.

Ps. Jag längtar till stan!

Är hellre hemma med dig.

Adrian äter och är på bra humör, jag är tillbaka i skolan, men det dåliga samvetet över att vara hemma för lite gnager. Känns som man missar så mycket. Han har nya ord, och nya lekar. Jag försöker hänga med. Nu kan han klättra upp på allt, köksbordet, brudkistan, ingenting går säkert. Han har lärt sig att vattna blommorna. Idag valde han själv en tröja på Lindex. En vit t-shirt med en printad slips. Pojken har stil.

Långa skogspromenader och vagnturer för att lindra bristen på tid. Jag borde ha näsan i skolböckerna. Men just nu håller jag hellre den lilla handen i min. 
Dessa dagar är våra.

En surtants memoarer.

Jag är en expert på ursäkter. Ska bara städa innan jag öppnar boken. Och kanske äta något. Leka med Adde. Nu är det läggdags. Fan.
Grannen har party, i vanliga fall hade jag räknat ner minuter för att få gå och klaga prick klockan 22.00. Utan någon direkt anledning. 
Men det slog mig att det brukade ju faktiskt vara jag. Som inte tänkte på att någon kanske sover, eller har barn, eller är gammal. Vi spelade musik, drack lonkero och skrek för att överrösta varandra. Men framförallt hade vi otroligt roligt. Så jag har påmint min inre surtant om det. Slappna av. Eller köp doftsalt!
Ulricehamns enda nattklubb öppnar ju trots allt idag.  
Klart dom ska ha förfest.
 
Anna på www.annaform.se har fixat min header till bloggen! Hon är hur duktig som helst, rekommenderas! Jag lider av fantasibrist när det kommer till sådant. Men jag kan alltid hitta på något istället för att skriva en uppsats. Adrian har en ny mössa från POP. Jag vill ha en likadan.

Varje dag blir det kväll.

Det går allt lite bättre med maten för Adde igen. Egentligen ska jag aldrig berätta om det för i samma stund slutar han äta igen. Han följer sin kurva och är pigg, men visst vore det trevligt om han kunde tänka sig att äta annat än välling, kattmat och grus. 
Borde sitta och jobba på ett arbete i psykologi, men jag är alldeles för bekväm. Har trots allt 4 dagar på mig innan inlämning. Och jag har börjat. Nästan.
På SÄS idag kastade jag massor med avundsjuka blickar på dem som arbetade där. Men var sak tar sin tid. Vet fortfarande inte om jag vill rikta in mig på psykvård eller sjukvård. Jag ska definitivt inte rikta in mig på matvägrande barn.
Har inte så mycket på hjärtat idag, får bli ett foto från sommaren som varit.

Lycka på bild.

idag, för ett år sedan.

Sitter här med en liten klump i hjärtat, dock en varm sådan. Kikade igenom bilder från förra året. Tiden i Åre. Som aldrig tycktes ta slut men som nu mest liknar en suddig dröm. Vyerna. Luften. Timlånga köer på ICA. Kolikbebis och turister som luktade jägermeister. Svor på att aldrig återvända dit, men jag hoppas på att kunna förlåta byn för dess avlägsenhet från allt. För all köld. 
En dag kanske vi kan bli vänner, Åre och jag.
Jag har trots allt fina minnen från bergen också. Den här bilden är tagen exakt ett år sedan idag. Jag och Adrian hade varit på mamma- barn gympa på gold's gym. 
Han låg på en liten filt framför stepbrädan och log sitt tandlösa leende, skrattade åt sin högröda mor. Det var en av de första gångerna vi var själva,
det luktade snö och Adrian var glad. Jag var lycklig.

3 månader gammal.

Nytt från Slätten.

Har inte hunnit uppdatera ordentligt på ett tag. Min praktik lider mot sitt slut, och jag har fått höra många livshistorier, mött människor som skulle behöva få sina sagor nedskrivna. Snart finns ingen kvar att berätta om dem som är ensamma. Så orättvist att vara den sista som är kvar av sin familj och sina vänner. Men jag har fått ett helt gäng nya hjältar också. Dom finns överallt men fungerar som en osynlig kedja som borde ha tusenlappar mer i betalt i månaden. Undersköterskorna.

Idag har vi fått ha Kerstin och Sofia här igen. Alltid ett lika välkommet avbrott i vardagen! Det är så kul att se de små vännerna. Kerstin är inte lika försiktig som Adde, hon är redo för att leka direkt, men pojken behöver få titta ett tag innan han vågar släppa loss. Men man märker att dom känner igen varandra! Så nu har han äntligen fått dansa med en jämnårig, inte bara med sin mor. 
Han är väldigt förtjust i Polly och Bamse med, Sofias hundar. 
Imorgon blir det vaccinering för Adrian igen, känns som det kommer en i månaden just nu. Men han tar det bra och BVC är kul då det sitter ihop med öppna förskolan.
Här följer lite bilder från dagen!

 Nyvaken.

 Kerstin!

 Bamse grånos.

Ett rum, två barn, kaos.

21:45

Höstens trötthet börjar hinna ifatt mig, kanske är det vädret, eller helt enkelt det fysiska arbetet. Lilla mor är trött. Fick ett fantastiskt bra tips från en mycket gammal dam jag mötte.
"Har du prövat att lägga dig innan klockan 22.00 någon gång? Jag önskar att jag hade sovit mer som ung. Nu orkar man inte göra det längre." 
Man borde lyssna mer på dem som vet.

My sunday love.

När man blir smått chockerad över att bli serverad makaroner och korv till middag så vet man att man är bortskämd. Tack för påminnelsen, Johannes. Nu vet jag igen. 

Ny vecka imorgon. Min rygg bävar. Resten av mig tycker dock att det ska bli roligt med tre veckor till av APU:n. 

Ny tid, ny strid, som Linnéa skulle säga. 

Här följer lite söndags kärlek.

Vem kommer du att bli?

Vi var inne i en lampbutik igår, dom hade plockat fram alla adventsstjärnor och tomtar. Det blinkade och lyste överallt. Adrian var närmast salig. "Titta! Titta där! Titta!" Jag antar att jag får ge med mig och hänga upp en sådan åt honom i hans lilla rum. Tänk att han har ett eget rum. Tanken är på något vis så rörande. 
Här bor Adrian. Var god och knacka!
Jag undrar så om han kommer att hänga upp bandaffischer på sina väggar om 10 år. Vad kommer han att lyssna på? Vill han spela hockey eller rida? Eller hoppa fallskärm som hans mamma gjorde förr. Kommer han att älska katter som han gör nu? 
Jag längtar lilla vän. Jag är ganska säker på att du kommer att be om en kamera om ett par jular.

Kerstin och Sofia var förbi en snabbis, på deras väg ner till Borås. Jag är så glad över att du stannar varje gång du åker förbi Sofia, du anar inte. Tänk om inte vi hade lärt känna varandra. Om vi bara hade gått förbi varandra med våra ungar på stan utan att veta att där skulle finnas en vänskap. Jag ryser nästan vid tanken. Tavlan från dig, Linneorna och Annelie hänger nu där den ska! Och där kommer den alltid hänga.


Adrian sover. Varje natt rullar han ihop sig i någon sängände. Kanske är det tryggast så? Med en fot som sticker ut mellan spjälorna. Sov gott lilla sparv.

 En bild från sensommaren, Adrian lejontämjare.

Lövsöndagen.

Sällan har en söndag farit förbi som idag! Det fanns så mycket tid att jag nästan fick leta efter saker att göra. Garderoben har fått sig en rensning och min bacillskräck har fått sig en riktig spa-upplevelse i form av en genomgång av köket. Nu är det så aseptiskt det kan bli. Jag älskar fan doften av av rengöringsmedel. Om jag kunde tvinga Johannes att använda det som parfym skulle jag göra det.

Adde har vart ute med sin pappa hela dagen, och hjälp farmor och farfar att rensa trädgården från löv. Mellan varven har han varit hemma och dansat.

Denna balaclava i ull har varit höstens kap!

Lövpackning!

Ni vet väl att bilderna blir större om ni klickar på dem? :)

Pustar ut.

Bara en fjuttig uppgift kvar att göra i skolan och sen ut på praktik! Äntligen! Blir lite finbesök i helgen som kommer med! Hoppas det otroliga höstvädret håller i sig. Som vanligt firar jag med att städa. Det ligger en halv sandlåda i hallen, med tillhörande löv och pinnar. Fattas bara en gunga och rökande grannar, sen har vi hela Karlslätt inomhus.

Med höst i blick!

En humor på hög nivå.

Inte mycket som hänt idag! Jag har suttit med näsan i böckerna och som vanligt längtat efter att jobba istället. Jag saknar den frihet man har när man arbetar. Ja du läste rätt. Underbart att gå och göra sitt i 8 timmar och sen inte ägna en tanke åt det på resten av dagen. När man pluggar bär man runt på skolböcker och stress konstant. Nästa prov och nästa prov och nästa prov.

Adrians sinne för humor utvecklas dag för dag, han är jävligt rolig faktiskt! Och jag känner ofta att det är nog det som kommer vara vårt band genom livet. Att skratta åt sådant som ingen annan förstår. Ibland behöver vi bara titta på varann och brista ut i skratt, utan att någonting särskilt har inträffat. Det räcker med ett samförstånd. Vi har kul, varför behöver ingen annan veta. Jag sa till Johannes igår kväll att Adrian verkligen är rolig, men att han inte är klok nånstans. Johannes höll med. Denna matvägrande, ständigt snoriga, aldrig stillasittande otroliga lilla parvel är all anledning till varför jorden snurrar. Han dansar till allt. Reklam, Bach, Electric banana band och när jag sjunger. Till och med när hans pappa "beatboxar". 

Tänk att han en dag kommer att tycka att vi är så otroligt pinsamma.

När blev du så lång?

Soppa på en bebis.

 Inatt vaknade Adrian ungefär två gånger i timmen och var otröstlig. Vi var på vårdcentralen för att kolla öron och hals idag men allt såg fint ut. Kanske är det tänder, eller en fas, jag har för länge sedan slutat räkna faser, men dom är bra att skylla dåliga dagar på. Imorgon har jag prov, tror det kommer att gå ok, jag är förberedd men inte over the top så att säga. Men det är helt galet intressant med människokroppen. Även om tarmar och könssjukdomar kanske inte toppar listan på saker jag vill se bilder av. Men jag längtar efter att jobba! Plugga är kul men arbetet har alltid varit mitt sätt att ta det lugnt. Och man ska ju tycka om sitt jobb. Annars är det slöseri med livet.

En som inte slösar en sekund på att ta det lugnt är såklart Adde. Idag fick jag ändå massor med pussar och flera minuter av att han satt stilla i mitt knä. Underbart. Han har badat i kastrull också. Det är inget fel på badkaret, men kastrullbad är ett fint avbrott såna regniga, gnälliga eftermiddagar.

Sista dagen utan mössa.

Så kom sommaren tillbaka! Nästan 20 grader och strålande sol. Hela gården har vaknat till liv igen efter ett par veckor  av tystnad. Vi har haft Björn på besök hela helgen, till Addes stora glädje. Björn blir imponerad av att man hämtar en boll, och han tycker att det är ok att kladda med frukostgröten om man inte vill äta upp den. Men vi har haft annat finbesök med! Gudmor Jana kom förbi en snabbis, och likaså Adrians vän Kerstin med sina föräldrar. Annelie och Sebbe stannade på en kopp kaffe också. Otroligt skönt att Adde har kommit ur den där blyghetsfasen.. En två timmar lång middagslur skvallrade om att besöken var uppskattade.

Kan inte hösten vara såhär varje dag?

 Adde och Björn

 Vällingpaus i solen.

Till och med jag fastnade på en bild, solen till ära.

Förmodligen den sista dagen utan mössa för i år.

Tänder och besök.

Igår hade vi besök, Adrian fick leka med sin vän Kerstin och jag fick träffa min vän Sofia. Våra män fick leka med sina fiskespön. Alla nöjda! Adde får tänder och det både syns och hörs som vanligt. Han är ingen hejare på att borsta dem heller. Vi får skärpa oss med det. Annars mår han bra! Fortfarande mest vällingen som gäller. Undrar varför det inte duger med fast föda.. Det går i vågor. Men det kommer väl, är man 14 månader gammal så är man.

Ikväll ska jag sätta mig och plugga. Det är spännande ämnen men svårt att hinna med att läsa så mycket man skulle vilja. Jag jobbar upp mig med prestationsångest inför varje prov med. Men snart är medicinsk grundkurs klar! Det har vart det svåraste men helt klart det mest intressanta hittills! Jag har haft turen att få ett gäng riktigt trevliga tjejer i min klass med! Känns som vi har läst ihop i en evighet redan. Tiden går fort. Tänk att det är jul om 2 månader. Suck.

Adrian och Kerstin!

Bästa!

 Fantastiska helg! Bästa lördagen på evigheter. Tänk att jag har så fina vänner. Att fem människor med så olika historier och personligheter smälter samman till ett sådant perfekt gäng. Längtar tills nästa gång! Jag skrattade så jag grät igår.

 Finaste!

Och här hemma har Adde vart lite febrig och inte tyckt att mat är sådär överdrivet spännande..

9.5!

Ett läskigt prov i medicinsk grundkurs ligger bakom mig, nu är det två veckor tills nästa, otroligt skönt! Igår fick Adrian sin ettårsvaccinering. Ännu ingen feber i sikte och han var superduktig när han fick den! Vår bvc-sköterska är helt galet bra också. Äntligen efter diverse matkrig och extra matolja i maten har Adde knäckt 9.5 kilo. Snart är pojken 80 cm lång. Känns overkligt att tänka att han har vuxit 30 centimeter sedan han föddes. och gått upp 6 kilo. Han är lång och smal som sin pappa.

Imorgon rymmer jag hemifrån tills på söndag, ska stugmysa med ett gäng damer som har en alldeles speciell plats i mitt Cor. Det blir vin och underbart sällskap!

Ninjan.

Försöker rensa i förrådet. Jag kan ju inte spara varje liten strumpa som Adrian växer ut. En del kläder och saker vill jag ha kvar till, ja vem? "Nästa". Vem det nu än är. Aldrig hade jag kunnat gissa den där decembernatten med det positiva graviditetstestet att jag nästan två år senare skulle sitta och längta efter en till bebis då och då. Nog för att jag är nöjd som det är också. Adde är på så många vis fortfarande en bebis. Förvisso en bebis som springer, klättrar uppför rutschkanans trappor och åker ner, själv. Men likväl förbannat en bebis som vill bli buren och leka tittut, som fortfarande darrar på underläppen och inte vill äta mat med stora bitar i.

Idag sålde jag hans hoppgunga. Han kan ju faktiskt hoppa utan den. Men en sista tur i den innan den hämtades blev det, och det var roligt! I ungefär tre minuter.
Vart hittar de små liven all energi? Om jag sprang lika mycket som Adrian gör på en dag skulle jag vara helt slut följande vecka. Men nu tycker han iallafall om att sitta i vagnen och kika i affärer, utan att alla runtomkring blir döva.


Katten visar som vanligt ett helt otroligt tålamod med sin lillebror. Men jag tvivlar på att han tänker så om sin ständige följeslagare. Hade det varit hans lillebror på riktigt, hade Adde fått stryk av katten för länge sedan.

 En sista karatespark i hoppgungan innan den såldes vidare.

 Kalkkis med tålamodet.