Ninjan.

Försöker rensa i förrådet. Jag kan ju inte spara varje liten strumpa som Adrian växer ut. En del kläder och saker vill jag ha kvar till, ja vem? "Nästa". Vem det nu än är. Aldrig hade jag kunnat gissa den där decembernatten med det positiva graviditetstestet att jag nästan två år senare skulle sitta och längta efter en till bebis då och då. Nog för att jag är nöjd som det är också. Adde är på så många vis fortfarande en bebis. Förvisso en bebis som springer, klättrar uppför rutschkanans trappor och åker ner, själv. Men likväl förbannat en bebis som vill bli buren och leka tittut, som fortfarande darrar på underläppen och inte vill äta mat med stora bitar i.

Idag sålde jag hans hoppgunga. Han kan ju faktiskt hoppa utan den. Men en sista tur i den innan den hämtades blev det, och det var roligt! I ungefär tre minuter.
Vart hittar de små liven all energi? Om jag sprang lika mycket som Adrian gör på en dag skulle jag vara helt slut följande vecka. Men nu tycker han iallafall om att sitta i vagnen och kika i affärer, utan att alla runtomkring blir döva.


Katten visar som vanligt ett helt otroligt tålamod med sin lillebror. Men jag tvivlar på att han tänker så om sin ständige följeslagare. Hade det varit hans lillebror på riktigt, hade Adde fått stryk av katten för länge sedan.

 En sista karatespark i hoppgungan innan den såldes vidare.

 Kalkkis med tålamodet.