tisdag 29 november 2011

Om en släkt.

Jag tror hon hette Ally, hon var gift med en svetsare som jag inte minns namnet på, och ingen kusin finns på facebook att fråga. Hon födde barn. 
I över halva sitt liv var hon gravid, 21 gånger, allt som allt. 21 gånger födde hon hemma, utan barnmorska eller bedövning. 
Men både hon och svetsaren dog när den yngste var 2 år gammal.

Efter att ha läst en väns kärleksfulla ord om en farmor som gått bort, 
undrar jag över min egen. Vem var du? Vad lämnade du efter dig, hur såg du ut? Visste du att du skulle dö ifrån alla dina barn, undrade du, hur dem skulle bli?
Hur såg dina dagar ut? Dina tankar? Så jag skulle vilja läsa din dagbok. 
Du har nästan 30 barnbarn som jag vet om. Men jag känner dem inte, 
det är en trasig släkt med tunga sorgeband, en släkt utan rötter. 
Som nomader far dem runt, faller i gropar och slåss för sitt liv. Överlever.
 

Din yngsta son är min pappa. Du ska veta att han var fin när jag var liten. 
En av dem första hemmapapporna, skulle jag tro. Och han blev svetsare, som sin far. Förlorade ett finger på varvet i Göteborgs hamn, långt hemifrån hans Tammerfors. Hans liv blev nog inte som han tänkt sig. 
Han förlorade en son och fick aldrig bearbeta sin sorg. Han var ett skepp utan fyr. 
Fick ett hål i skrovet och började ta in vatten.
Han har 3 barn i livet, men han har förlorat dem också. Jag vet att han försökte, 
han hade gett mig hela världen, om han hade kunnat. 
Men hans stolthet, och de där trasiga generna verkade vara starkare än honom. 
Vi skickar sms ibland. På födelsedagar. Jul. Ibland ringer han. 
Korta samtal, jag hör att han blir ledsen av att höra min röst. Höra om mitt liv som han knappt har någon del i. Jag vet faktiskt inte hur han mår, 
jag vet knappt hur han ser ut idag. Jag föreställer mig att han har blivit ganska gråhårig. Jag minns när hans hår var alldeles svart. Lockade sig vid tinningarna. 
Jag tyckte att han var så stark. Orkade allt. Men jag hade fel. Allting blev fel.
Jag är inte arg på honom, jag är inte ens besviken. Livet är inte rättvist, livet bara är. 
Jag är bara lite tom där han borde sitta i hjärtat. 
Men jag hör ekot av min pappa, den pappa han var för mig förr.  
Som skulle köra försiktigt och köpa tuggummi på vägen hem. Lät mig bygga fällor av garn i hela lägenheten, gjorde rutschkanor av dörrar och som aldrig blev arg över en hink vatten som ställts ovanför hans sovrumsdörr.

Det finns så mycket jag skulle ha velat fråga dig farmor. 
Kanske vi tar det över ett glas sherry någon gång. 
Ditt barnbarnsbarn sover, han är 16 månader på fredag. 
Hans hjärta ska aldrig eka tomt. Jag lovar.


 8 av syskonen på barnhemmet i Tammerfors. Pappa i vänster hörn.

Ekot.


lördag 26 november 2011

Sent en lördag kväll.

Det tog ungefär 16 månader för pojken att förstå det här med mat. Som det krånglat sedan han var 4 månader gammal, men nu äter han bara välling till frukost och kvällsmat, resterande måltider är riktigt käk. Äntligen.
Ibland slänger jag in en extra flaska välling på dagen bara för gamla tiders skull. 
För första gången är jag säker på att det har släppt nu. Han tycker om mat, och han äter allting som erbjuds. Inga enorma portioner, men jag behöver inte komplettera med vällingen. Drar en lättnadens suck, och skickar en tacksam tanke åt Ellas kitchen, som fick ett mycket egensinnigt barn att ändra åsikt om någonting.
 

Idag har Adde och jag lyssnat på Rövarkungens Ö. Förmodligen det enda album som verkligen har följt mig genom hela livet, och Nationalteatern har alltid stämt in i mitt liv, oavsett årgång. Kanske inte helt pk musik för ett barn, 
men han lyssnar nog inte så mycket på texten.
Och jag har fått betyg i två av fyra kurser för den här terminen. VG i medicinsk grund och i Vård och omsorg. Jag borde glädjas över vad det är, och hissa ner mina förväntningar från solen.

Ps. Jag längtar till stan!


onsdag 16 november 2011

Är hellre hemma med dig.

Adrian äter och är på bra humör, jag är tillbaka i skolan, men det dåliga samvetet över att vara hemma för lite gnager. Känns som man missar så mycket. Han har nya ord, och nya lekar. Jag försöker hänga med. Nu kan han klättra upp på allt, köksbordet, brudkistan, ingenting går säkert. Han har lärt sig att vattna blommorna. Idag valde han själv en tröja på Lindex. En vit t-shirt med en printad slips. Pojken har stil.

Långa skogspromenader och vagnturer för att lindra bristen på tid. Jag borde ha näsan i skolböckerna. Men just nu håller jag hellre den lilla handen i min. 
Dessa dagar är våra.




fredag 11 november 2011

En surtants memoarer.

Jag är en expert på ursäkter. Ska bara städa innan jag öppnar boken. Och kanske äta något. Leka med Adde. Nu är det läggdags. Fan.
Grannen har party, i vanliga fall hade jag räknat ner minuter för att få gå och klaga prick klockan 22.00. Utan någon direkt anledning. 
Men det slog mig att det brukade ju faktiskt vara jag. Som inte tänkte på att någon kanske sover, eller har barn, eller är gammal. Vi spelade musik, drack lonkero och skrek för att överrösta varandra. Men framförallt hade vi otroligt roligt. Så jag har påmint min inre surtant om det. Slappna av. Eller köp doftsalt!
Ulricehamns enda nattklubb öppnar ju trots allt idag
.  
Klart dom ska ha förfest.
 

Anna på www.annaform.se har fixat min header till bloggen! Hon är hur duktig som helst, rekommenderas! Jag lider av fantasibrist när det kommer till sådant. Men jag kan alltid hitta på något istället för att skriva en uppsats. Adrian har en ny mössa från POP. Jag vill ha en likadan.




onsdag 9 november 2011

Varje dag blir det kväll.

Det går allt lite bättre med maten för Adde igen. Egentligen ska jag aldrig berätta om det för i samma stund slutar han äta igen. Han följer sin kurva och är pigg, men visst vore det trevligt om han kunde tänka sig att äta annat än välling, kattmat och grus. 
Borde sitta och jobba på ett arbete i psykologi, men jag är alldeles för bekväm. Har trots allt 4 dagar på mig innan inlämning. Och jag har börjat. Nästan.
På SÄS idag kastade jag massor med avundsjuka blickar på dem som arbetade där. Men var sak tar sin tid. Vet fortfarande inte om jag vill rikta in mig på psykvård eller sjukvård. Jag ska definitivt inte rikta in mig på matvägrande barn.
Har inte så mycket på hjärtat idag, får bli ett foto från sommaren som varit.



Lycka på bild.

fredag 4 november 2011

idag, för ett år sedan.

Sitter här med en liten klump i hjärtat, dock en varm sådan. Kikade igenom bilder från förra året. Tiden i Åre. Som aldrig tycktes ta slut men som nu mest liknar en suddig dröm. Vyerna. Luften. Timlånga köer på ICA. Kolikbebis och turister som luktade jägermeister. Svor på att aldrig återvända dit, men jag hoppas på att kunna förlåta byn för dess avlägsenhet från allt. För all köld. 
En dag kanske vi kan bli vänner, Åre och jag.
Jag har trots allt fina minnen från bergen också. Den här bilden är tagen exakt ett år sedan idag. Jag och Adrian hade varit på mamma- barn gympa på gold's gym. 
Han låg på en liten filt framför stepbrädan och log sitt tandlösa leende, skrattade åt sin högröda mor. Det var en av de första gångerna vi var själva,
det luktade snö och Adrian var glad. Jag var lycklig.



3 månader gammal.