Om en släkt.

Jag tror hon hette Ally, hon var gift med en svetsare som jag inte minns namnet på, och ingen kusin finns på facebook att fråga. Hon födde barn. 
I över halva sitt liv var hon gravid, 21 gånger, allt som allt. 21 gånger födde hon hemma, utan barnmorska eller bedövning. 
Men både hon och svetsaren dog när den yngste var 2 år gammal.

Efter att ha läst en väns kärleksfulla ord om en farmor som gått bort, 
undrar jag över min egen. Vem var du? Vad lämnade du efter dig, hur såg du ut? Visste du att du skulle dö ifrån alla dina barn, undrade du, hur dem skulle bli?
Hur såg dina dagar ut? Dina tankar? Så jag skulle vilja läsa din dagbok. 
Du har nästan 30 barnbarn som jag vet om. Men jag känner dem inte, 
det är en trasig släkt med tunga sorgeband, en släkt utan rötter. 
Som nomader far dem runt, faller i gropar och slåss för sitt liv. Överlever.
 
Din yngsta son är min pappa. Du ska veta att han var fin när jag var liten. 
En av dem första hemmapapporna, skulle jag tro. Och han blev svetsare, som sin far. Förlorade ett finger på varvet i Göteborgs hamn, långt hemifrån hans Tammerfors. Hans liv blev nog inte som han tänkt sig. 
Han förlorade en son och fick aldrig bearbeta sin sorg. Han var ett skepp utan fyr. 
Fick ett hål i skrovet och började ta in vatten.
Han har 3 barn i livet, men han har förlorat dem också. Jag vet att han försökte, 
han hade gett mig hela världen, om han hade kunnat. 
Men hans stolthet, och de där trasiga generna verkade vara starkare än honom. 
Vi skickar sms ibland. På födelsedagar. Jul. Ibland ringer han. 
Korta samtal, jag hör att han blir ledsen av att höra min röst. Höra om mitt liv som han knappt har någon del i. Jag vet faktiskt inte hur han mår, 
jag vet knappt hur han ser ut idag. Jag föreställer mig att han har blivit ganska gråhårig. Jag minns när hans hår var alldeles svart. Lockade sig vid tinningarna. 
Jag tyckte att han var så stark. Orkade allt. Men jag hade fel. Allting blev fel.
Jag är inte arg på honom, jag är inte ens besviken. Livet är inte rättvist, livet bara är. 
Jag är bara lite tom där han borde sitta i hjärtat. 
Men jag hör ekot av min pappa, den pappa han var för mig förr.  
Som skulle köra försiktigt och köpa tuggummi på vägen hem. Lät mig bygga fällor av garn i hela lägenheten, gjorde rutschkanor av dörrar och som aldrig blev arg över en hink vatten som ställts ovanför hans sovrumsdörr.

Det finns så mycket jag skulle ha velat fråga dig farmor. 
Kanske vi tar det över ett glas sherry någon gång. 
Ditt barnbarnsbarn sover, han är 16 månader på fredag. 
Hans hjärta ska aldrig eka tomt. Jag lovar.

 8 av syskonen på barnhemmet i Tammerfors. Pappa i vänster hörn.

Ekot.