söndag 1 juli 2012

Update.

Gör ett mer eller mindre tappert försök att skriva ett par ord igen. 
Rörd över att ni tittar in här dagligen fast jag inget skriver. Men jag har inte så mycket att berätta. Livet sköter sig själv, utan någon större inblandning från min sida. 
Min son är snart två år gammal, han är underbar, underbar och sur. Förbannad. 
Lever ut känslor jag bara stött på hos vuxna människor på psyk innan. 
Han växlar mellan att vara bedårande glad, pussa mig på munnen till att kasta sig ner på golvet och skrika som en vildvittra om jag råkar göra någonting hjärtskärande som att byta kanal eller ta på honom ett par strumpor. Fantastisk ålder.
Idag lärde han sig att säga "knäppis". Han tar sin astmamedicin utan större problem nu, det tog oss ett år att få till. Han har kompisar. 

Han har en djup kärlek för bollar. Och för russin.
Han har en energi som aldrig tar slut. Jag tänker ibland att jag önskar att vi bodde i ett hus så han skulle ha tillräckligt med utrymme för den där energin. Sen tänker jag att det är tur att vi bor i en trea, för jag hade inte orkat jaga honom i någonting större. 

Idag kastade han sig ner från soffkanten, fullkomligt säker på att jag skulle fånga honom, bara för att jag stod där. Lyckligtvis gick det.
Jag hoppas, lilla barn att du alltid kan vara säker på det. 

Att jag fångar dig från alla kanter du känner att du vill hoppa ifrån. 
Jag har en känsla av att det är lika självklart för mig om 30 år som det är för mig idag.
Imorgon firar din pappa och jag bröllopsdag, vår första. 

Ett år sedan hade vi ett perfekt bröllop, med tillhörande pinsamma tal din far höll när han var full.











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar