fredag 24 februari 2012

Kolikminnen.

Efter att ha läst om en liten skrikbebis hos Den där om Jenny satt jag uppe inatt och mindes de där timmarna.. Frustrationen. Så hjälplösa två närmare trettioåriga vuxna kunde känna sig när den nyfödda Adrian skrek i upp till 11 timmar om dagen, 
i närmare 5 månader. Från att han var 3 dagar gammal.
Minen i Johannes ansikte när folk sa "Njut av bebistiden nu." 

Hur vi slutade äta, städa och hålla handen på natten. Hur mycket tv-tittande det blev bara för att slippa tänka och känna. Bärsele, promenader och såpbubblor för att få bebin att glömma vad det nu än var han skrek för. Spellistan på Spotify. Mycket bas, hoppfyllda och sorgsna sovvisor. Adrians lista.
De fyra M:en. Magdroppar, Massage, Mjölkfritt och Mantran.
Det går över. Det kommer att gå över. Håll ut. Håll hårt.
Allt jävla googlande. På både svenska, engelska och finska. Gråta ikapp med Adde. Hur ska jag hjälpa honom? Om jag bara kunnat ta ditt onda. Det var ju inte såhär det skulle bli. Vi skulle ha en rosa bebis att dofta i håret och mysa med. Inte en knallröd, vrålande sak som varken ville bli kramad eller sjungen för. Men här är vi idag. 

Det gick över. Det gick fan över. Fast man hade slutat tro på det. 
Vi började andas och sluta trippa på tå förra våren. Helt plötsligt började man skymta det barn man hade under allt skrik. Den man älskade så djupt blev faktiskt precis det lilla barn man visste att man hade fött fram. Han blev glad, det onda släppte. Vi blev liksom äntligen annat än bärhjälp. Jag minns så tydligt när han för första gången bara låg hos mig och jollrade, hade glädje i ögonen och verkade tycka att livet är helt ok. 
Precis i den stunden kände jag att det vänder nu. Då var det barnet som log och jag dröp stora tårar i hans nacke, av ren lättnad och kärlek. Nästan 5 månader efter sin födelse var han äntligen här. Det dröjde bara lite att få kontakt.
Och människan glömmer fort. Idag är dessa ord bara en kort tid som känns overklig. När jag tittar på de första bilderna tänker jag att han var ju bara så söt, bebin. Man får gräva i minnet efter de rätta orden att beskriva de där månaderna med, trots att man desperat vred och vände på hela språket för att förklara trötthet, smärta och isolering på nya vis. Men det pinsamma är att man snäppet på gläds när en vän får ett kolikbarn. Igenkänningsfaktorn skjuter genom taket och man är med liv och lust beredd på att hjälpa till, låt mig låt mig så kan ni sova, eller bara sitta och glo i tystnaden en stund. Jag kan bära! Jag har det djupt i ryggraden.
Kolikföräldrarnas samhörighet.

Vi njöt av den där bebistiden på ett lite annorlunda sätt.

 2,5 månader


3 kommentarer:

  1. men min kommentar verkade inte ha kommit med. Skrev i alla fall: så fint skrivet. Och så fin han är på bilden. Sig så lik!

    SvaraRadera
  2. Får gåshud av det här inlägget.

    SvaraRadera