Du igen.

Jag tänker på dig varje dag.
Om så ens för en sekund. Ett flimmer. En bild.
Du är en fråga som aldrig kommer att få svar.
Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag låtsas att du redan är borta.
Eller att du aldrig fanns.
Faktiskt så kan jag till och med låtsas att allt alltid har varit normalt.
Att Du är med i mitt liv. I Adrians liv. Som vilken morfar som helst.
Men du är inte det. Det kommer du aldrig att vara.

Det var inte meningen att göra dig till en skitstövel i mitt eget minne.
Men det blev mitt sätt att få det som var bra att inte brännas.
Det gick inte att hålla kvar minnena som var bra tillsammans och dem som var dåliga.
När dem blandades undrade jag alltid varför du valde fel.
Det som var bra borde ha hållit dig flytande. Du valde att dränka dig i det som sved.
För fan farsan. Du hade kunnat vara en morfar idag. Adrian hade älskat dig.

Du återkommer alltid i mina tankar. År efter år. Fast vi inte ses.
Fast vi inte pratar om dig. Fast vi inte pratar om mig.

Ditt blod brinner i mina ådror. Släpper inte taget. Låter mig aldrig glömma att du lever.
Att du är ett spöke i mitt liv. Ett spöke som mitt blod fortfarande älskar. Frågar efter.
Förbannar. Saknar.

Jag önskar dig bara allt gott. Jag önskar att du får sluta fred med dig själv,
med vad du aldrig fick, 
vad du aldrig blev, vad du aldrig vågade berätta.
Du är en skit när du dricker. Du är en skit som inte kan sluta.
Du är en skit som tror att jag tycker att jag är bättre än dig.
Du är en skit som inte fattar att jag aldrig har slutat att ge dig en chans.

Jag vet att du inte kan använda internet.
Jag vet att du inte vet att du skulle kunna googla mitt namn och hitta mig.
Så jag skickar bara ut tomma ord. Från en vuxen kvinna till hennes tonårspappa.

Fan ta dig. Fan ta oss.